Det här är en vanlig kommentar när jag är ute och håller föreläsningar runt hela landet. Jag kan verkligen inte göra annat än att bara hålla med. Det är just vad mitt liv handlar om. Att varje dag föreläsa om sådant som vi anser vara självklart.
Frågan är om vi lever efter det som är självklart?
Det är ofta de små sakerna som gör den stora skillnaden i varje litet möte. De små sakerna som en gång i tiden var självklart men som med tiden kanske glömts bort. Det är när saker börjar gå på rutin, det blir slentrian, som vi måste påminna oss om det självklara.
Egentligen handlar det här om alla möten som vi har med andra människor.
Första veckorna på jobbet var vi uppmärksamma, gav lite extra, var på tå och med tiden smyger rutinen sig in och vi börjar repetera gamla mönster och engagemanget minskar.
Första tiden med din partner var du uppmärksam, gav komplimanger, ringde och bara frågade hur det är. Du brydde dig. Du vill bara höra rösten. Tiden går och de små komplimangerna försvinner bland massa annat.
Det är inte intressant vad du gjorde igår utan du mäts på vad du gör här och nu. Fundera igenom på vilka självklarheter du har tappat bort och väck de till liv.
Det självklara blir nämligen inte klart av sig självt!